Släktkrönika upptecknad av Aina Kjellman

Aina Kjellman var barnbarn till Johan Kjellman.

Abraham Isaksson vad född 1782 i Odensåkers församling och gift med Kajsa Jakobsdotter från Locketorps församling i Skaraborgs län. Vid sonens Johans födelse överflyttade föräldrarna till Värings församling (samma län) och innehade då torpet Källsäter. Efter att några år ha gått i Skara skola erhöll Johan, som då antagit namn Kjellman anställning som kontorspojke 1831 vid Brömö glasbruk, Torsö församling.

Snart utnämndes han till kontorschef (inspektor) och 1836 utfärdades lysning för honom och Jeanne Lovisa Creutzer. Hon var född i Norge och dotter till glasfabrikör Johan Creutzer (född i Sachsen 1783) och hans hustru Gertrud Hirsch, (född 1770 i Bayern). Denna uppgift är från Torsö församling. Denna uppgift är nog riktig, då det fortfarande finns ”Hirschar” på Glava och Surte. (Enlig en annan skulle hon heta Heintz och vara från Böhmen. Den Creutzerska familjen var katolsk.

1837 utflyttade Johan och Jeanne Kjellman jämte sonen Julius Alexander till Motala. När de sedan återvände till Bromö är ej med visshet känt, men enligt uppgift från Torsö församlings kyrkoherde skulle barnen Selma, Axel, Frans, Casper, Wictor och Aurora vara födda i Motala. Enligt andra uppgifter är de födda på Brömö (not: lägga in rätt var det är födda).

År 1854 den 4 december dog Jeanne Kjellman i TBC (enligt uppgift av Carl Creutzer på Glava). Hon ligger begraven på Torsö kyrkogård. Liksom alla övriga Creutzar var hon en god och glad människa, hjälpsam mot alla i den mån det var henne möjligt.

År 1856 ingick Johan Kjellman nytt äktenskap, denna gång med Hilda Amalia Sörensson, kyrkoherdedotter från Torsö. Som kontorschef på Bromö skulle Kjellman ej stanna länge. Stegringen i priset på fönsterglas framkallade tanken hos honom att tillsammans med fem andra inrätta ett nytt glasbruk. Därför bildades år 1857 ett solidariskt bolag. Inbetalda kapitalet var 144 000 kr, för vilket inköptes Hallvardsnäs skogsegendom (Se Glava glasbruks AB särtryck ur Sveriges Handel och Industri och där vid sjön Stora Gla anlades det nya glasbruket. Kjellman utsågs till brukets disponent. Hyttan var färdig 1858 och 1860 voro huvud- och åbyggnaderna klara (Corps de logiet är fortfarande sådant som Kjellman byggt det). Glava glasbruk började sin verksamhet med 42 man, nu ha ca 1 600 sin försörjning av bruket. Tack vare Kjellmans energi och framåtanda gick bruket framåt, trots att konkurrensen med utländskt glas var stor. Men transportvägen var lång, 40 km, till Arvika och 9 km till latageplatsen Bergviken, till vilka platser glaslådorna måste forslas på hästskjuts. Avbränningarna blev stora och bruket kom på obestånd. Kjellman förlorade sina aktier avgick från sin befattning 1867. Samtidigt dog hans maka Hilda Sörensson. Hon ligger begraven på Glava kyrkogård (enligt faster Annas utsago; Anna är Johan Kjellmans dotter i andra giftet). Hon ansågs som en arbetsam och energisk kvinna och gjorde vad hon kunde för att bringa reda i förhållandena och skaffa utbildning åt barnen i föregående äktenskap.

När Kjellman lämnade sin disponentsbefattning på glasbruket köpte han en bit jord (numer 3,5 ht öppen jord) jämte skog av ägaren till Backera gård, Wästra Knoll, i Glava kyrkby. Här uppfördes ett stort boningshus, 5 stora rum och kök på nedre botten samt ovanrum. Huset uppfördes av liggande timmer, panclat med liggande ribbor samt brunbetsat; taket var av skiffer (När jag besökte Glava 1935 var huset mycket förfallet). Det var byggt i en vacker stil. Ett lusthus som gick under namnet ”Roligheta” uppfördes också. Väggar och tak utgjordes där av avolikfärgat glas (enligt uppgift av bygdens folk). Detta har ungdomen dansat ned fr länge sen. Enligt vad Creutzarna på glasbruket sade skulle Kjellman där haft kvarn och spiksmedja, men det gick visst dåligt. ”Kjellman var ingen affärsman, han var arkitekt, rita och skriva kunde han” sa Creutzer. Senare uppgavs att hans dotter Selma, gift med glasblåsaren Olof Krafft, erhållit gården som gåva (kanske för att rädda hemmet?). Det har sedan varit mycket bråk mellan hennes arvingar och glasbruket om denna gård, men det ingår inte i denna historik. Huru länge Kjellman bodde på Glava eller vart han sedan flyttade är ännu okänt. Enligt en uppgift skalla han år 1875 ha flyttat till Drammen, Örs glasbruk. Från Glava-Drammen 1875, från Drammen-Liljedal 6/12 1878, från Liljedahl-Harplinge, Stening 27(8 1879. Enligt en annan uppgift var han 1873 disponent på SUrte och hans döttrar Anna och Hilma skötte brukshandeln där.

Att han var en man med energi och framåtanda bevisas av att han från en fattig torparpojke arbetat sig till disponent på ett av Sverige (enligt dåtida uppfattning= största glasbruk. Att han var skicklig arkitekt och organisatör bevisas av att Glava glasbruks corps de logiet, sådant som han ritat det, fortfarande fyller sin uppgift, samt på en del gamla byggnader som äro kvar på bruket. Sin organisatoriska förmåga visade han därigenom att han från ett intet upparbetade Glava glasbruk till likställighet med övriga inom landet.

På den tiden intog en del av brukets ogifta arbetare sin mat hos disponenten. En av de ”gamla” berättade för mig 1935 att mellan ”patron Kjellman och arbetarna alltid rått ett mycket gott förhållande och att de alla varit som en enda stor familj utan avundsjuka och gräl. Att Kjellman kunde snurra till och bli arg var det ingen som brydde sig om, visste alla att när han vänt på sig var han lika god igen”. Han var en glad sälls,apsmänniksa, i besittning av en strålande humor och älskade musik. Han var nog mera konstnärs- än affärsbegåvad och spriten spelade nog för stor roll i hans liv. Men tiden var sådan. i all representation ingick spriten som huvudfaktor. Vid sin död 1880 hade han stora skulder, varför barnen gjorde sig urarva (enligt faster Anna). Föga kunde han väl ana att hans sonson, 55 år efter hans död, skulle sitta som hövding över det landskap där hands soft, genom ödets underliga skickelse hamnat.