1938 Tyskland
Hitler hade spärrat alla utländska tillgodohavande i tyska banker. Pengarna fick endast användas i Tyskland. Löfgren & Jönsson hade affärer med Tyskland och farbror Edvard var angelägen att vi skulle använda pengarna och bad oss resa ut och leva gott och köpa kläder mm. Vi for till Harz och sedan till Berlin, där vi träffade Mutti, Nils Kjellmans svärmor. Från Berlin for vi till Warnemünde och levde lyx- och strandliv. Så for vi längs hela Östersjökusten till Flensburg. Där bodde vi hos fru Groth, som nu var änka och hade sålt det stora huset i centrum och flyttat in i sitt föräldrahem nere vid östra hamnen. Där var också Ilse, som förberedde sitt giftermål med Otto Willeke. Fru Groth var ingen Hitlervän och ville veta vad vi sett när vi for i landet. Mycket miltär, mycket vägarbete och många kasernbyggen. Det skulle dröja ända till 1992 att komma till den tyska kuste, så Kerstin körde mig i bil runt Tyskland och då kom förbi Berlin, upp till Grefswald, Stralsund och Rügen.
1942
Vi hyrde ut vårt sommarhus i Tylösand till en major Blidberg som i gengäld hyrde ut sitt underbara hus i Bastberg, 10 km från Leksand högt uppe vid en fäbodvall. Major Blidberg låg inkallad i Halmstad och ville ha sin familje hos sig och vi behövde luftombyte till Klas, som ständigt blev förkyld och fick öroninflammation. Huset i Bastberg var en inbyggd gård med storstuga plus tre sovhus liggande på en sluttning med vidsträckt utsikt över Siljan.
1946
Då gjorde vi ett experiment. Nu hyrde vi i Plintsberg ovanför Tällberg ett hus nära Karl-Johan och Margit Dahlgren. Det var en mödosam resa i gengasbil och med slitna däck på bilden. Bensin fick man inte. Det var en skön och härlig sommar för barnen.
Tillägg: Läs om gengasbilar här.
1946
Så tog kriget slut och vi var nyfikna på Norge. Vi tog Gunnar och Klas med oss och gjorde en rundresa i södra delen av Norge. Därefter for vi utmed kusten upp till Trondheim där vi vände söderut. Norrmännen var inte särskilt vänliga mot oss kommer jag ihåg.
1949 Holland
På våren 1949 fick vi genom en annons i ”Köpmanskap” kontakt med en holländsk familj, som ville komma till Sverige och var villig att ta emot en svensk köpman. Familjen hette Sachtleven och bodde i en liten stad som heter DOetinchem, några mil utanför Arnhem i Östra Holland. Det talades om en person som ville komma och en person som sedan var välkommen till Holland.
Nils och jag pratade om saken och vi kom överens om att föreslå holländarna att få komma två personer, ett äkta par, och att vi var villiga att ta emot två personer själva. Besöket skulle röra sig om 14 dagar och man skulle studera varandras ”affärer”, Sachtlevens i Doetinchem var exakt samma slags grosshandel som Löfgren & Jönsson – ett familjeföretag. Vårt förslag accepterades och i maj 1949 for Nils och jag till Holland. Lars följde med, men han skulle fortsätta till Paris och med oss följde också Birgit Fisher, som skulle åter till sin familj i Tyskland och vi skulle möta hennes mamma i Osnabrück. Birgit hade varit en tid hos Nils och Elisabeth, hon var fyra år.
Det var inte så enkelt att resa 1949. I Tyskland fick vi bara resa igenom på en dag. Vi fick inte köpa bensin eller mat, det måste vi ta med oss. Vi for ner till Aabenraa vid dansktyska gränsen och övernattade där. Så for vi tidigt på morgonen in i ett efterkrigstyskland som såg bedrövligt ut. Idel Umleitung (omväg) från sönderbombade autobahn, tusentals människor som tiggde lift utmed vägarna. Vi for genom Itzehos och där måste vi stanna för Birgit sa att där bodde mormor och hon kunde alltså visa oss vägen. Nästa anhalt var hos familjen Christen i Hamburg, ett Hamburg där knappt ett hus tyckte stå kvar – bara tegelhögar överallt. Familjen Christen bodde i ett villaområde vid Winterhuderquai. I deras villa var de flesta rummen tagna i beslag av flyktingar och vid kajkanten låg plåtskjul vid plåtskjul för tusentals utbombade. Henry Christen själv var fånge i Ryssland. Vi hade med oss litet smått och gott till Friedel Christen, som hon tacksamt tog emot.
Kontakt med familjen Christen hade Nils fått redan 1934 då han studerade kaffe i Christend kaffefirma. På vår bröllopsresa 1936 träffade vi familjen. Henry var en stor Hitlervän och under en tid Gauleiter i Bergen under Norges ockupation, men blev i slutet av kriget uttagen till krigstjänst i Ryssland och hamnade i fångenskap. Han kom hem året efter och slapp komma inför domstol på grund av sina fem år i fångenskap.
Efter avvikningen i Hamburg, som tog längre tid än beräknat på grund av de svåra trafikförhållandena for vi då vidare till Osnabrück och hittade fru Fisher på järnvägsstationen. Hon hade väntat länge och hade väl nästan gett upp hoppet att få se sin dotter, vi hade ju ingen aning om hur vägarna var i Tyskland och hade, mycket optimistiskt, uppgivit en mycket tidigare tid då vi skulle träffas. Efter att ha sett många sönderbombade städer under resan var nog ändå Osnabrück den värsta. Vi fortsatte mot holländska gränsen och nu var det bråttom. Vi måste vara ute ur landet före midnatt, och fem i tolv passerade vi gränsen. Nils gick av och ringde till familjen för att tala om var vi var och vi fick kontakt. Gerrit Sachleven sa helt lugnt: ”Willkommen, ich stehe auf der Brücke” (Välkommen, jag står på bron). Vi for genom ett land utan belysning och måste stanna vid varje vägkors för att gå ur och titta på trafikpelarna för att veta vilken väg vi skulle ta.
Så kom vi då fram och tog oss till centrum – ett utbombat centrum – för att söka hotellrum till Lars. Vi hittade bro och där stod vår värd. Han förklarade att det inte fanns ngot hotell men att Lars var välkommen han också. Lars kom att stanna ett par dagar och bodde då hos Gerrits bror Ab – onkel Ab.
Vi blev otroligt vänligt mottagna. Gerrit och Mies, sonen Jan och dottern Lien. Vi hade en underbar tid hos familjen och fick se mycket av Holland. Efter 14 dagar for vi till Paris på natten och träffade Lars och for sen tillbaka och hämtade Jan och Lien, som skulle bli våra gäster i Sverige. Först hade de gamla tänkt att fara, men tyckte att de var för gamla jämfört med oss. Sen hade de tänkt att skicka onkel Ab och tante Marie, men till slut blev det Jan och Lien och det var jag glad för. Jan skulle få överta firman och det var ju lämpligt att han fick lite stimulans.
Några år senare fick vi se Jan gå ut med en flicka som snart blev hans fru och med den unga familjen har vi haft många träffar här och där. Nu i dagarna fyller Ali 60 år och vi håller på att fundera på vad vi skall glädja henne med. Klas och Kerstin har gästat familjen och där en längre tid. Ali har varit här med barnen Gerrit och Carolien en gång och hela familjen bodde i vårt sommarhus en sommar. Sedan jag blev ensam har jag ofta varit i Holland och blivit så väl mottagen och när jag låg på sjukhuset 1989 kom de och hälsade på. Många underbara minnen har jag från vistelser i Jans och Alis hem.
1951
Längtan upp till fjällen gjorde att vi for till Abisko, Klas, Kerstin och jag tillsammans med Britt. Vi gjorde härliga vandringar och barnen var duktiga på att gå. En våghalsig tur gjorde vi genom Bardudalen från Pålnosriken och kom till en liten by i Norge, som jag besökt med ett sällskap 1932. Nu efter kriget hade man ingenting att erbjuda turister. Tyskarna hade haft förläggning där och de var fullkomligt utblottade. De hjälpte oss att komma till Bardu med en gammal lastbil och där fick vi rum på ett hotell. På morgonen tog vi buss ner till Narvik och tåg hem. Efteråt tänkte man att ”hur kunde de släppa iväg oss, två kvinnor och två små barn, på en väg som ingen gått på många år”?
1952
Vi gjorde en längre biltur genom Europa och det var förvånansvärt hur väl uppbyggt allt var igen. Lars och Margareta delade bilresan med oss. Vår första anhalt var hos Ilse och Otto, där de bodde i Sunstedt, inte långt från Helmstedt. Gården var en mycket gammaldags gård med lågt i tak, små prång och trappor. Ilses mamma bodde hos dem och Olse hade fem barn. Det var mycket som hade hänt sedan 1938.
Här slutar Karins anteckningar. Efterforskning pågår om det finns mer nedskrivet.
Cicis släktforskningssida 