Karin Kjellman 1915-2011

Karin Kjellman g. Löfgren

Karin Kjellman, föddes den 2 mars 1915 på BB i Adolf Fredriks församling och dog den
17 juli 2011 i Halmstad. Födelsenotisen finns inte i Adolf Fredriks församling utan i Pro Patria församling:
Pro Patria (A, AB) C:3 (1911-1920) Bild 2390 / sid 233 (AID: v271674.b2390.s233, NAD: SE/SSA/0078)

Karin, som var min farmor, skrev följande levnadsbeskrivning och jag i några fall justerat årtal och även lagt in källhänvisningar till kyrkböcker i vissa fall.

Text som är tillagd av mig är skriven med kursiv stil.

Jag har även lagt in rubriker för att dela upp levnadsbeskrivningen och göra den enklare att läsa.

Karins levnadsbeskrivning

Mina föräldrar Hilding och Dagmar gifte sig 1910. De hade känt varandra sedan 16 års ålder men förlovade sig först när farfar Frans Kjellman hade dött 1907. Hildings mamma (Hildur Evelina Trotzig) hade dött redan 1896 då Hilding var 11 år, och Dagmars mamma (Anna Eugenia Pettersson) dog 1898 då Dagmar var 12 år.
(Tillägg: 1910-01-12 i Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala domkyrkoförsamling (C) EI:8 (1906-1916) Bild 1350 / sid 131 (AID: v126722.b1350.s131, NAD: SE/ULA/11632)).

Frans gillade inte att sonen var intresserad av en ”handlares” dotter. På den tiden var det stor klasskillnad mellan universitetsmän och stadens affärsmän. Frans halvsyster Anna skötte hushållet (hos Frans och de två barnen) med stor stränghet. Faster Anna, som jag och mina syskon också kallade henne, var tillsammans med pappas mormor (Claudia Sara Evelina Trotzig f. Östman), de två äldre vi kom i kontakt med som barn. Faster Anna har skrivit brev till sina släktingar i Västergötland och berättat om sin uppväxttid. Dessa brev finns i de släktböcker jag har gjort i ordning till mina barn.

Morfar (AG Karell) hade en god och lönande textilaffär med syateljé och bodde i samma hus på St Persgatan 5 i Uppsala. Han hjälpte föräldrarna (Karins) så att de kunde gifta sig och pappa kunde fortsätta sina studier. Han (Hilding) doktorerade 1913 och blev docent i romanska språk Familjen hade då vuxit med Nils f. 1911 och Sten var på väg.

De första åren

Pappa, som var en ivrig friluftsmänniska, sökte och fick tjänst på Svenska Turistföreningen (STF) och familjen flyttade till Stockholm. Först till Råsunda och senare bodde de på Floragatan. 1919 slutade pappa sin tjänst på STF, familjen flyttade till Uppsala och pappa tog tjänst på läroverket. Jag har flera minnen från den tiden. Jag var 4 år och Sten var 5, och vi gick till moster Gerda på St Persgatan i Kindergarten som det hette på den tiden. Vi bodde på Jernbrogatan 2, vid kyrkogården. Numera heter gatan St Olofsgatan och huset, som finns kvar, är K-märkt. På somrarna flyttade vi ut på Ekhaga i Knivsta, morfars ställe vid Valloxen och hur livet levdes där och släktingarna som bodde där, finns beskrivet i Ekhagaboken.

Det måste ha varit 1921 som vi flyttade tillbaka till Stockholm för då började Sten skolan och jag kände mig lite övergiven och fick hålla tillgodo med Lars som var 1,5 år yngre än jag. Själv började 1922 i Normalskolan och gick varje dag från Engelbrektsgatan 29 genom Humlegården – Linnégatan till Nybrogatan där småskolan låg.

Min klasskamrat Marianne Lund bodde på Floragatan och vi hade ofta sällskap. På Floragatan bodde också ”Faster Aura”, pappas mammas faster, en gammal änkefru med sin trotjänarinna Karolina. Faster Aura förstod sig inte alls på barn och vi var rädda för henne och inte glada, när vi någon gång måste gå dit. Hon prenumererade på Brokiga Blad där äventyr med Knoll och Tott stod att läsa. Vi barn kunde gå till faster och bli insläppta av Karolina och sen för försjunka i läsningen om Knoll och Tott. Där fanns årgång på årgång av tidningen i fasters bibliotek och där störde ingen oss. Faster såg vi aldrig till.

Flytt till Göteborg

Pappa var lärare på seminariet i Normalskolan och han använde mycket tid till forskning och arbetade för att meritera sig till en professur i Göteborg. Den fick han också och 1924 bar det iväg till Göteborg. Strax efter nyår flyttade pappa ner till Göteborg med ”de stora pojkarna” Nils och Sten. De skulle börja i Latinläroverket, numera Hvitfeltska läroverket, medan mamma och jag och småbröderna var kvar i Stockholm. Mamma förberedde flyttningen till Göteborg. Den sista veckan före avresan söderut bodde vi hos morfar och mostrarna i Uppsala. Det var en härlig vecka, man blev alltid litet bortskämd hos mostrarna. Moster Gerda hade Kindergarten, som man fick delta i och det året, 1924, var vi där på min födelsedag den 2 mars. Dagen efter hade jag ont i magen och feber. Dr Bolin sa att det troligtvis var blindtarmen och att det vore bra om man tog hand om detta när vi kommit i ordning i Göteborg.

Jag var klen ganska länge i Göteborg, men började skolan genast och någon blindtarmsoperation var det aldrig tal om. Jag hade klen mage i många år och fick ont när jag åt kraftig mat, färskt börd mm. Inte förrän 1932 när jag vari Abisko och arbetade i köket blev jag av med blindtarmen efter operation i Narvik. Efter det kunde jag äta allt och blev mycket friskare.

Somrar på Ekhaga

Under mina första tio år bodde vi varje sommar på Ekhaga, morfars sommarnöje i Knivsta. Ekhaga ligger vid sjön Valloxen och allt om Ekhaga finns i boken ”Ekhaga” som skrev av medlemmar i mammas släkt till min morfars 75-årsdag 1916. När vi sedan flyttade till GÖteborg belv det för lång och besvärligt att komma till Ekhaga för några korta sommarveckor. Ett par somrar bodde vi på Orust, Stillingsön på Västkusen, men sedan vi byggt villan i Örgryte blev det slut på sommarvistelser på landet.

Jag var under många år ständig gäst hos mostrarna. jag lekte då med min kusin Britt – vi var nästan jämngamla. Från Göteborg åkte jag själv tåg och moster Sigrid mötte mig i Stockholm och satte mig på rätt tåg till Uppsala. Det var mest jularna jag var i Uppsala. En jul kom Britt och hälsade på i Göteborg. Senare i livet har Britt och jag gjort många bilresor tillsammans, jag chaufför och Britt den duktiga kartläsaren, påläst om allt vi såg.

Skolgång

På vårterminen började jag i tredje förberedande och fick säga adjö till min snälla fröken Ebba Toll och mina klasskamrater, vilket var smärtsamt, för att börja i en ny skola. Det blev först Halls flickskola men efter 1,5 år flyttade jag över till Kjellbergska flickskolan.

Jag hade det inte så roligt i Halls skola. Flickorna såg ned på mig och mina kläder; där var många elever döttrar till förmögna Göteborgare och sidenblusar, pälsar och ”släta” strumpor skulle man ha för att få vara med och hoppa rep. Pappa, som förutom sin tjänst som professor i romanska språk vid högskolan, undervisade på lärarinneseminariet vid Kjellbergska skolan. Skolan var en stiftelse och donation av konsul Kjellberg och avgiften liten. Flickor ur medelklassen, vars föräldrar var präster, lärare, resande, kontorister m fl hade företräde. Jag trivdes bra i min nya skola, fick trevlig kamrater som jag nu på glam dar fortfarande har kontakt med – Margareta Liljefors, Ragna Elmblad, Aina Bohlin.

Villan i Örgryte

Pappas mammas faster Aura dog 1924 och pappa fick ett litet arv efter henne och byggde så vår villa i Örgryte på Anneholmsgatan 3. Området var då lite bebyggt; vi hade härliga områden att leka på, att klättra i berget inte långt från huset och på vintern åkte vi skidor direkt hemifrån ut mot Delsjön. Där åkte vi också skridskor. De år jag bodde i Göteborg hade vi härliga vintrar med snö och vi sportade mycket, jag och mina bröder.

Julfirande hos familjen Kjellman

Inför julen blev mamma verksam i köket. Då gjordes korv och sylta. Mamma bakade pepparkakor, spritskransar och våra initialer i spritsdeg (föregångaren till våra förnamnsinitialer som vi gör i pepparkaksdeg och som jag och mina syskon haft med oss sedan barndomen). Så togs konjaksflaskan fram och mamma bakade klenäter, som pappa var särskilt förtjust i. Så var det smörbakelserna som vi hade som efterrätt efter gröten på julafton. Oj vad vi var mätta när vi skulle pressa ned dem! Efter maten hjälptes alla åt att ställa i ordning borde i matsalen för julklappsutdelningen. Men pappa – sin vana trogen- hade varit ute hela förmiddagen och handlat och stängde in sig i sitt rum och författade julklappsverser. Vi blev otåliga och bara väntade. Mamma satte sig via pianot och vi sjöng alla Alice Tegnérs barnvisor, som mamma spelade så bra. Annat spelade hon sällan då hon hörde för dåligt. Så blev då pappa äntligen färdig och började julklappsutdelningen. Det tog lång tid, ett paket i taget och alla skulle se vad som vari paketet. han hade vers till oss alla. Pappren stoppades under bordet och togs bort efteråt. Ibland tog pappa en liten paus och drack ett glas punsch medan vi knäckte nötter, spelade filipin och åt fikon och torkade russin.

Konfirmation

Vintern 1929-1930 gick jag och läste tillsammans med 40 flickor och pojkar för pastor Wieselgren. Föräldrarna kände Einar Wieselgren, som de träffat hos mammas kusin Karl Ågren som med sin familj bodde i Göteborg. Konfirmationsundervisningen var förfärlig. Det viktigaste var att lära sig en massa bibelord. Vi läste en kväll i veckan hela vintern och konfirmationen och nattvardsgång skedde i Sjömanskyrkan vid Stigbergsliden vid hamnen. Jag kände mig som en bedragare när jag gick fram och inte kunde känna eller förstå något och jag hade helst velat stanna hemma och inte delta, men så modig var jag inte. Jag kommer ihåg att jag lovade mig själv att, om jag fick barn, skulle de få en annan sorts konfirmation som gav dem mera av innehåll, känsla och förståelse för den kristna tron. Jag vet inte om det blev som jag hoppades att den sommar de alla fyra fick tillbringa i Kulltorps prästgård gav dem något mer för liven än vad min egen konfirmation gjorde.

Här är notis från konfirmationsboken i Örgryte församling. Karin hade a i konfirmationsbetyg. Högst upp på bilden ses att Sten Hilding Kjellman konfirmerades året innan.

Utdrag ur konfirmationsbok för Örgryte församling. Bild från ArkivDigital (https://arkivdigital.se)
Källa: Örgryte (O) DI:4 (1920-1937) Bild 2380 / sid 234 (AID: v338925.b2380.s234, NAD: SE/GLA/13678)

Resor i ungdomen

I juni 1930 fick jag som enda elev från skola delta i ett nordiskt skolungdomsmöte i Finland. Vi var ca 100 flickor och pojkar från varje land och bodde en vecka hos familjer i Helsingfors. Det var utflykter och roligheter varje dag och en upplevelse att få se ett annat land.

Strax efter hemkomsten till Göteborg förbereddes min resa till Flensburg, dit jag var ingjuden av familjen Groth, vars yngsta dotter Ilse var jämnårig med mig och hade hälsat på i Göteborg sommaren 1929. Hennes äldre systrar Annemarie och Elisabeth (Dicki) hade båda varit så kallade Haustochter hos oss i Göteborg. Det var spännande att sent en kväll vid elvatiden fara med båt från Göteborg till Fredrikshavn i Danmark. Tidigt på morgonen var vi framme och fick gå iland och ta oss till stationen. Sedan tog resan hela dagen ner genom Danmark och jag var framme vid femtiden på eftermiddagen. Jag hade en underbar sommar, fri från alla plikter hemma. Ilse och jag höll mest till ute i Süderhaff, Sonderhov, på danska sidan, där familjen hade ett sommarställe. Vi fick sköta oss själva, vi fiskade, seglade, badade , det ordnades danser inne i staden med vackra sjöofficerare och pappa och mamma Groth gav oss mycket frihet.

Efter skolan

1932 slutade jag skolan och mina föräldrar ville att jag skulle fortsätta ett år i en ny klass man ville pröva, där framför allt handarbete, hushållsgöromål, litteratur, konst och språk skulle vara huvudämnen. Pappa hade ordnat med sommarjobb åt mig på Abisko turiststation och dit for jag några dagar före midsommar. Mitt jobb bestod i att vara hantlangare i köket och kallskänken. Alla var rara och snälla mot mig, både kökspersonalen, servitriserna och själva kokerskan frk. Johannesson, som jag blev god vän med. Hon bodde på äldre dar i Veinge. En dag ringde hon och ville hälsa på mig, vilket hon sedan gjorde flera gånger.

Vi var många ungdomar i Abisko och vi hade gement roligt. Där var Susanne i telefon, Gunnel vid matkontrollen, pojkarna Leander-Engström som ledare på turerna, kapten på båten. Vi diskuterade naturligtvis vår framtid och de sa alla: ”Inte ska du gå den kursen – du skall ta studenten”. Jag skrev hem att jag ångrat mig och att jag ville söka in på gymnasiet. Stor uppståndelse! Pappa tyckte att det räckte med fyra söner som skulle ta studenten, och han plågade mig mycket med frågor om vad jag skulle med studentexamen till. Lektor Lund kom på besök. Han var pappas lektor i spanska och lärare i franska på Handelsgymnasium. Efter några minuter och telefonsamtal med Handelsinstitutets rektor var jag elev där. Pappa sa att efter två års studier hade jag ett yrke och han lovade att hjälpa mig att efter skolan få vara en vinter i England och sedan en i Frankrike. På så vis skulle jag få en god språkutbildning. Det var ingenting man kunde protestera mot, på den tiden löd man sina föräldrar och som ung, 17 år, flicka, kunde jag inte försörja mig själv.

Studentexamen, till slut

På 60-talet tog jag igen vad jag missat på 30-talet. Orsaken till att jag började läsa igen var en ordväxling med vår granne på Stridbeckliden, Gisela Block. Jag hade blivit ombedd att vikariera i skolan och Gisela tyckte att det var orätt att jag som vikarie och ”kvacksalvare” skulle ha samma betalning som den ordinarie läraren. Jag grunnade på ordet kvacksalvare i flera dagar och så anmälde jag mig på Komvux och läste in gymnasiekurserna i svenska, historia och engelska och fick därmed mitt studentbetyg. Dessutom betyg i jämförande språkforskning. Jag anmälde mig till en 20-poängskurs i Tyska vid Lundsuniversitet och tenterade i Lund hösten 1969. Därefter tog jag 20 p historia tillsammans med Kerstin och började på 21-40 p men fortsatte inte eftersom den fordrade för mycket resor till Lund. De andra kurserna hade hållits i Halmstad på fredagskvällar och lördagsförmiddagar.

Senare deltog jag i en 20 p kurs i Lund, ”Svenska för invandrare”, men avbröt efter 10 å. Med 30 timmars veckotjänst i skolan och så åka ner till Lund en gång i veckan och därutöver lösning på kvällarna blev det för mycket. Jag är glad över de åren jag läste, det och åren jag undervisade invandrarbarn var arbetsamma men roliga och gav mitt liv ett innehåll så att ensamheten efter Nils död inte blev så svår.

Handelsgymnasium och knölros

På hösten 1932 började jag på Göteborgs Handelsinstituts tvååriga linje. Jag trivdes ganska bra och fick flera trevliga kamrater. Jag var ofta förkyld den hösten och efter jul insjuknade jag i hög feber. Det visade sig att jag hade fått knölros (inflammation av underhudsfett, tidigare alltid synonymt med Tuberkulos, källa Wikipedia). Knölros är ju en tuberkulosbacill så hur hade jag fått den? Så småningom kom vi på att jag i augusti opererats för blindtarmen i Narvik. Jag hade blivit häftigt sjuk i Abisko och husmor skickade mig till Narvik, där det närmaste sjukhuset fanns. Där delade jag rum med en glad och trevlig norska, som kom direkt från ett sanatorium.

När jag blev feberfri ordinerades jag lantluft och gödning och till ett sjukpensionat i Ingsered nära Rävlanda. Där var jag i två hemska månader och sedan var jag frisk och fick börja skolan igen. Anna-Maria Dæhnhardt kom ut en dag till Ingsered och talade om att hennes föräldrar inbjudit mig att vara med familjen i Timmendorf i Tyskland i tre veckor.

Sommar i Tyskland

Så när skolan var slut fick jag först följa med mamma, pappa och Sten till Tyskland där Nils skulle gifta sig med Elisabeth. Bröllopet hölls på slottet Lebusa som låg i byn med samma namn inte långt från staden Dahme ca 10 mil söder om Berlin. Efter ett roligt och glatt bröllop hos Elisabeths tant och farbror Brettschneider följde jag med en kusin till Elisabeth till fru Brettschneiders syster, fru von Borcke, som bodde på en stor herrgård nära Peenemünde i norra Tyskland. Där stannade jag i två veckor och hade det vilsamt och trevligt och for sedan med tåg till Lübeck, där jag mötte familjen Dæhnhardt. Vi for tillsammans vidare till Timmendorfer Strand.

Tre härliga solskensveckor med salta bad gjorde mig frisk som en nötkärna. Roligt hade vi också med trevliga familjen på stranden och Anna-Marias bror, som kom ut på lördagskvällarna och då var det dans i ”Strandhalle”. Jag är evigt tacksam för denna sommar.

Just nu (3/5-93) ser jag en film på TV från Kamtjatka och ser den egenartade naturen, vulkaner och snötoppar och då kommer jag att tänka på farfar, som på Vega tog sig fram västerut genom Berings sund efter att ha suttit fast i isen vinstern 1878-1879. Jag tog fram boken om Vega och läser att ”Dr Kjellman fick tillfälle att gå i land på Kamtjatka och hittade ett hundratal sällsynta växter”.

Fortsatt skolgång och sedan de första jobben

Jag gick mitt andra år på Handelsinstitutet, jag vägrade gå om. Betygen var inte så över sig, men jag klarade mig. Efter skolan tog jag plats på Philipsons bilbolag. Jag hade en sträng kassörska till chef. Hon tyckte att jag var botten; jag kunde inte telefonväxeln så fort som hon fordrade, jag skrev för sakta på maskin osv. Hon frågade om jag var från landet och hånade mig för att jag inte visste vad en domkraft var, en Sedan, en Cabriolet etc. Vi hade ingen bil och inte heller våra bekanta heller, så för mig var det en helt ny värld.

När en månad hade gått kände jag mig lite säkrare. Jag började ta körlektioner i all hemlighet. Bilskoleläraren kom och hämtade mig halv nio och jag övningskörde en halvtimme och avslutade lektionen utanför kontoret på Östra Hamngatan. Den 1 juli var inte kassörskan på kontoret. Hon hade fått tvillingar på natten och blev hemma en månad, sedan kom hon tillbaka. Under den månaden skötte jag kontoret ensam; skötte kassan, lämnade resandena bensinkuponger, skrev affärsavtal med bilköp och skötte telefonväxeln. Det gick som smort och jag att man var nöjd med mig. När kassörskan kom tillbaka var hon som ett solsken och när jag den 1 oktober slutade min anställning för att fara till England på sex månader var vi de bästa vänner.

England

Det var en härlig tid i England. Jag skulle gå en handels- och språkkurs på City of London College. Jag hade fått några adresser hemma och vid ankomsten till London tog jag en taxi till ”Svenskhem”, ett flickhem som låg i Belize Park i Hampstead. Det verkade vara urtrist så jag satte väskorna i det rum som jag skulle dela med fyra andra, och tog mig karta och gav mig iväg. Min första adress fanns nära nästa station som hette Chalfarm. Därifrån letade jag mig fram till Oppidens Road och en Mrs Silk som hade ett boarding house. Mrs Silk låg och skurade sin hall när jag ringde å och när jag stammande försökte förklara att jag vill hyra ett rum sa hon: ”You ask med if you can rent a room?
– Jag svarade ”Yes” och hon sade ”Sorry – but next door, Mrs Houghton och Mrs Opie have just opened a boarding house so we will try there”.

Hon hjälpte mig, jag fick ett stort bra rum med frukost och middag för £2.10 i veckan.
Jag åkte tillbaka till Svenskhem, tackade och tog mina väskor och var snart tillbaka. Hos systrarna bodde jag sedan i sex månader och hade det utmärkt. Förutom mig bodde det tre pojkar där – två bröder från Frankrike och en från Skottland. Ett äldre syskonpar, Mr och Miss Lowtner, han före detta civil servant, och nu båda i 70-årsåldern och till sist en liten lustig dam, en Miss Skinner. Mrs Silk i huset bredvid kom i när jag var tillbaka med mina grejer och bjöd mig på en mannekänguppvisning i ett stort varuhus i närheten. En rolig och lyckad första dag i London.

Dagen efter for jag ner till City på ett slags samling i skolan. Där träffade jag Bo Risberg från Göteborg och hade trevliga eftermiddagar med honom den första tiden. Så småningom struntade han i skolan och slöt sig till ett så kallat ”Jet Gang” . Jag fick andra vänner och lärde mig bra engelska. Jag åkte inte hem över julen utan firade julafton i Svenska kyrkan, juldagen hos familjen där jag bodde och blev bjuden hem till systrarnas syster i Harrow, som hade en dotter i min ålder. Kathleen och jag hade mycket trevligt tillsammans och hon kom senare och besökte mig i Halmstad.

Dublin

På våren 1935 arbetade jag flitigt för att ta Cambridge Examination, men avslutade aldrig då jag plötsligt blev tillfrågad om jag ville vikariera sex veckor på konsulatet i Dublin. Det var spännande tyckte jag och for iväg en måndag eftermiddag i mars till Liverpool och under natten vidare med båt till Dublin. På båten blev jag flitigt uppvaktad av en engelsk flygare som skulle hem till sina föräldrar och på begravning – en syster hade dött. Jag trodde inte ett ord av vad han sa, men efter ett par dagar ringde han till konsulatet och bjöd mig hem till sin familj. Jag fick på så vis litet kontakt med människor på Irland.

Arbetet på konsulatet kunde jag sköta dåligt. Konsul Ericsson dikterade på engelska och jag hade i London deklarerat att jag inte kunde engelsk stenografi men det hjälpte inte. Han fortsatta och mina brev var urusla och fick skrivas om. Dessutom var han aldrig där på eftermiddagarna. Han satt och drack cocktails med damer och lämnade mig mest ensam. Efter en vecka blev jag uppsagd, fick bra lön och en biljett till London. Jag var inte ledsen, konsul Ericsson var otrevlig. Så jag for hem, tog tåget direkt från London till Leipzig och överraskade Nils och Elisabeth som bodde där.

Hemma i Sverige igen och jobbar

Därefter for jag hem och sökte och fick plats på försäkringsbolaget Lif-Viktoria. Hundra kronor i månaden. Ett utomordentligt tråkigt arbete och jag funderade verkligen på om jag skulle fortsätta med detta. Tre gånger i veckan fick vi arbeta över till kl. 21 utan ersättning. Pappa hade ju förespeglat mig att han skulle hjälpa mig med hälften till en vistelse i Frankrike, liksom han hade gjort med min vistelse i London. Så det var bara att fortsätta med det tråkiga arbetet och spara så mycket som möjligt. Jag hjälpte pappa ibland att skriva rent hans överenskommelser i arbetstvister – han var förlikningsman i västra distriktet och då tjänade jag en del.

Jag var inte särskilt glad över att vara hemma och vara beroende av föräldrarna. Jag längtade efter att bli självständig. Vintern i London hade varit härlig. Det sista året hemma innan jag for ut hade varit svårt. Föräldrarna hade äktenskapsbekymmer. Pappa ville skiljas, han hade blivit förälskad i en professorska vid högskolan. Mamma vägrade och stämningen blev ibland outhärdlig. Under den vintern jag var borta blev det försoning, som väl var. Pappa hade nog aldrig blivit lycklig utan sin familj och inte med den fru han blivit förtjust i. Nu ville han bort från Göteborg och han hade förhört sig på skolöverstyrelsen om där kunde finnas något för honom. Ett anbud kom i maj 1935, ett anbud som kom att helt förändra våra liv. Man frågade om han ville bli landshövding i Halmstad!

Halmstad nästa!

Det var om om en bomb hade slagit ner. Pappa ville gärna acceptera, men med en fru som hörde så illa som min mamma var han ändå tveksam. Det var svårt att tänka på att lämna Göteborg, kamrater, arbete mm. Pappa lovade att bekosta min vinter i Paris om jag bara ville följa med ner till Halmstad och stanna hemma ett år. Jag hade inte mycket att välja på. På den lön jag fick på Lif-Viktoria kunde jag inte leva i Göteborg och hyra rum. Jag tänkte till slut att ”ett år går ganska fort”.

Nils var ju borta sedan 1933, Sten hade plats i Göteborg och fick rum på Vidblicksgatan. Han hyrde av en fru Ada Nilsson, som hade en söt dotter Inger, som snart blev hans fru. Lars tog studenten den 1 juni och skulle till Uppsala och studera. Gunnar tog realen samma vecka och han följde med till Halmstad och började på gymnasiet. Den 1 juni blev pappa utnämnd till landshövding och aldrig har det väl varit en sådan vecka i vårt hem, förr eller senare.

Flytt till Halmstad

Pappa övertog ämbetet den 1 juli, for ner till Halmstad och tog emot sin personal på morgonen, kom hem på eftermiddagen och jag hämtade honom vid Almedals station. Därefter körde jag föräldrarna ut till konungamiddag på Särö hos Kabinettskammarherre Keiller.

Den 15 juli flyttade vi ner. Hela hösten pågick reparationer på slottet. Vi hade ett hembiträde, Hildur från Veddige, men chaufför var jag ända till jul, då Gunnar Göransson anställdes. Han hade varit anställd hos föregående landshövdingen greve Mörner. Så jag var chaufför hela hösten vilket var roligt, för jag lärde känna länet och träffa människor och tiden blev inte så lång.

Träffar Nils

Den 2 oktober var jag bjuden till landssekreterare och fru Wennergren. De hade bjudit de yngre tjänstemännen på länsstyrelsen, greve Mörner, landshövding Mörners yngste son, och en notarie Nils Löfgren. Denne Nils Löfgren hade jag sett en gång i staden, jag hade träffat honom i London på Svenska handelskammaren och även på en kvällskurs anordnad av handelskammaren. Jag hade pratat med honom, men jag var inte medveten om att han visste vad jag hette. När middagen av aväten och vi stod i salongen och väntade på kaffet, kom Nils fram till mig och frågade om vi inte hade träffats någonstans. Han ha sa att han hade svårt att komma ihåg utseende. Så blev vi då riktigt bekanta och hade en trevlig kväll och jag fick en kavaljer som följde mig hem. Så stötte jag ihop med Nils litet då och då, han blev bjuden på den stora nyårsbal föräldrarna ordnade för en mängd ungdomar. Vi gjorde några utfärder i bil, bland annat till Helsingborg. Jag berättade väl då att jag snart skulle resa utomlands, när jag fullgjort mitt uppdrag. Så därför när han friade i början av april var jag väl tveksam. Jag tyckte mycket om honom. Jag visste att jag skulle få en god, ärlig man, en god familjefar, trygghet – som jag längtade efter – men jag hade just fyllt 21 år och hade också lust att se mig om i världen, lär mer och vara fri.

I valet och kvalet

Jag hade inga vänner i Halmstad som jag kunde prata med, min mamma och jag hade aldrig varit förtroliga. Vilket barn går till sin mamma och med hög röst börjar tala om kärlek etc? Nils for till Norge på skidsemseter och skulle komma tillbaka den 14 april. Annan dag påsk körde jag min bror Sten till Göteborg då han hade varit hemma över påsken. Föräldrarna lät mig, motvilligt, får låna bilen för att fara till Göteborg. De förstod väl att något var å gång. Jag bodde hos Anna-Maria D på natten och vi pratade och pratade halva natten.

Så nästa dag när tåget från Oslo kom in var jag på stationen och Nils kom ut på perrongen i sällskap med en herre. Jag fick fram och frågade om han ville åka med mig hem. Raskt sprang han in och hämtade sina pinaler och vi åkte hem.

Under resan, utan att stanna, gjorde vi upp hur vi skulle ha det. Jag kände mig helt lycklig och nöjd och kände att jag skulle få en man, som det skulle gå bra att leva ihop med.

Förlovning och stundande bröllop

Den 14 april var min bror Gunnars födelsedag och vi kom överens om att inte störa födelsedagsfirandet hemma utan delge föräldrarna nästa dag. Nils hade för sig att han skulle söka upp pappa och på gammaldags maner ”be om min hand”! Under det att han var där pratade jag med mamma och så kom pappa och Nils över från länsstyrelsen. Pappa hade sagt till Nils att ”flickan är myndig, jag har inget att säga”. Nästa dag diskuterades bröllop och när förlovningen skulle eklateras. Det beslöts att vigseln skulle bli på mammas 50-årsdag, då ändå hela släkten skulle inbjudas. Alla i mammas och pappas familjer var ju intresserade av att få komma till Halmstad slott och så var det praktiskt att slå ihop det hela efter mamma inte hade något emot det.

Att gå på visit

Nils tog med mig till sina föräldrar och jag var nog litet nervös. Jag hade varit hos Löfgrens tidigare på våren på en ungdomsbjudning. Där var bjudna familjer som jag sedan skulle få umgänge med och träffa i sällskapslivet. Där var Bitte och Åke Rothstein, Margareta och Pelle Nyström, Karin och Nils Jonsson, Anne och Olle Hammar och Karin Ekman, som då var god vän och studiekamrat med Märta, Nils syster. Jag kände att jag var granskad vid den middagen, inte bara av Nils vänner utan också av hans föräldrar.

På den tiden gick man på visit, när man blev bjuden till en familj man inte var bekant med och jag fick sällskap med Anne Hammar, Margareta och Bitte. Tora bjöd på kaffe och hade då de vackra Rosenthalkopparna. För att säga något vänligt sa jag att jag aldrig druckit ur sådana underbara koppar. Tora skrev i sitt testamente sedan: Karin ska ha Rosenthalservisen, för hon beundrade den vid sitt första besök!

Förberedelser för förlovning och bröllop

Vi for till Lund och köpte förlovningsringar. Det hade varit att basunera ut vår förlovning om vi hade köpt dem i Halmstad. Vi eklaterade den 19 april. Jag fick en guldklocka av farbror Edvard och ett par silverljusstakar av mamma Tora (tant fick jag inte säga). Vi åt middag på Halmstad slott och förutom familjerna var även Signe och Gunnar Wennergren med. Senare hade Löfgrens middag för vår familj och då var Ebba och Sven Granlind bjudna tillsammans med Edith och Hugo Westman (riksbanksdirektör) och Mabel och Ernst Kindström, de sistnämnda särskilt goda vänner till Löfgrens.

Vi tvingades att gå på visit till dessa familjer och också till överste och fru Bratt och Anna och Pehr Berggren. Allt detta var nytt för mig, man var påpassad hur man uppförde sig i en mindre stad.

Det blev en ganska hektisk sommar. Redan 14 augusti skulle allt vara i ordning. Vi fick en våning i juni på Fredsgatan 7 och möbler skulle köpas liksom porslin mm. Utstyrseln skulle sys, samtidigt som jag hade uppgifter hemma.

Nils och jag gjorde en bilresa till Stockholm och tittade på mbler och gick på teatern. Vi for till Uppsala och hälsade på släkten och tog en omväg över Värmland och Dalsland. Nils ville visa Arvika och sitt tingsställe i Långelanda och jag ville se Glava glasbruk, som farfarsfar hade startat. I Dalsland hälsade vi på Nils goda vän KJ Dahlgren och senare om åren hade vi mycket kontakt med honom och hans fru Margit.

Dagmar 50 år och sedan bröllop

Så kom dagen före den 14 då hela släkten kom. Där kom mostrarna Lisa, Märta och Greta, Sigrid och Gustav Kyhlberg, Hugo och Annie Karell, kusiner, faster Kerstin, farbror August och Gösta Gilljam. Tora och Edvard ställde till med stor middag den kvllen och det var en rysligt glad och rolig kväll, med mycket god mad och många goda viner.

På morgonen uppvaktades mamma med sång och verser i lilla salongen och efter lunch var det stor uppvaktning från stadens familjer, som föräldrarna fått kontakt med under sitt första år. Givetvis kom även representanter från ett otal föreningar, där mamma satt med i styrelsen.

Klockan 16 var födelsedagen slut och bröllopsdagen tog sin början. Jag blev klädd till brud och vigseln skedde nere i Kronsalen där Gustav Kyhlberg, min morbror (giftasmorbror) vigde oss. Britt var tärna. Det var vackert dukat i salen, själv kommer jag inte ihåg mycket av kvällen. Allt var så spännande. Vi skulle starta tidigt nästa dag på en lång bröllopsresa och vi skulle bo i vårt egna hem en natt och jag fick laga frukost i mitt eget kök innan vi gav oss iväg.

Bröllopsresa

Första etappen gick till Köpenhamn, dagen därpå till Hamburg där vi stannade ett par nätter, sedan vidare till Merburg, München, Meran och Venedig. Därefter genom Dolomiterna – Wörtersee till Balkansjön i Ungern och Budapest där vi stannade en vecka. Plötsligt längtade vi hem och for i sporrsträck Wien – Prag – Leipzig, där vi hälsade på Mutti – Hamburg – Lübeck – båt till Köpenhamn och så hem. En fyra veckor lång härlig resa.

Här har jag gjort ett långt uppehåll med mina ksriverier. Hur skall jag beskriva mitt första år som nygift och hemmafru?

Eget hem och hushåll

Det var underbart! En härlig känsla att ha något eget att sköta, en som gjorde allt för en och som man hade roligt tillsammans med. Jag hade väl tänkt att jag skulel ta ett arbete och inte stanna som hemmafri, men det stötte på patrull hos familjen Löfgren. Jag var ju ”landshövdingens dotter” – jag skulle bo ståndsmässigt, ha hembiträde osv. Jag fann mig väl i att rätta mig efter svärmor till att börja med, men morskade upp mig så småningom och det kom till små sammanstötningar ibland. Mamma Tora ville bestämma allt men som väl var höll Nils med mig och så småningom under årens lopp kom vi väl överens.

Jag hade alltid haft mycket att göra hemma; jag hade fått hjälpa min mamma, jag hade skött trädgården i Göteborg och arbetat mycket i hushållet. Jag kan inte komma ihåg att mamma någonsin lagade mat eller steg upp på morgonen och gav oss morgonmål. Hade vi inte hjlp i köket var det jag som gick gripa in. Därför belv kontrasten stor att som nygift ha hembiträde. Jag kände mig lite sysslolös.

Nils föreslog att jag skulle gå på visit till Anjous. Märta kände jag litet genom ridningen. Jag hade faktiskt lärt mig rida och hade fått vara med att rida i kadrilj i ridhuset med familjerna Anjou och Krönlein, Greta Schele m fl. Nils var gammal skolkamrat med Karl-Erik. Nå, jag gick på visit och Märta och jag blev goda vänner och familjerna kom att umgås under många år. Både Märta och Karl-Erik gick tidigt bort i cancer.

Barnen gör entré

Till min glädje blev jag snart gravid och det var en underbar tid att vänta på detta första barn. Det har varit lika spännande och underbart när alla fyra föddes. Vi bodde på sommaren i en liten stuga på Danska vägen hos gamla fru Persson, som månade om oss. Strax intill bodde Ebba och Sven Granlund, som vi tyckte mycket om och hade kontakt med under åren.

Det blev lite dramatiskt när Gunnar skulle födas, det fanns ingen plats på BB i Halmstad när vi ringde till doktorn kl åtta på kvällen den 8 augusti 1937. Dr Anna-Stina Petersson ansåg att vi borde hinna till Helsingborg. En först föderska tog lite tid på sig, menade hon. Vi kom iväg hux flux, värkar satte igång, vattnet hade gått, det var kritiskt när jag kom fram till Helsingborg. Men då lugnade det ner sig ett litet tag och vid tretiden den 9 augusti såg Gunnar dagens ljus.

Nils fick naturligtvis inte vara med. Han gick på ett hotellrum och hade svårt att sova eller komma till ro. Han berättade för mig senare på dagen då han äntligen fick komma och hälsa på att han hade gått fram och tillbaka på hotellrummet helt uppjagad och lycklig över att ha blivit far, fylld av en underbar lyckokänsla.

Gunnar föddes utan narkos. Sköterskan sa att jag kunde få den, men sa hon, doktorn var inte förtjust över att bli väckt mitt i natten. Jag avstod från narkos och födseln gick normalt. Jag hade inte väntat Gunnar förrän i slutet av augusti men han vägde 3,9 kg så det var nog bra att det blev tidigt.

Nästa barn väntade jag i slutet av januari 1940, men den 9 januari gjorde jag en kullerbytta i Saluhallen och något måste ha hänt. På natten fick vi åka iväg och Klas var snart född, men han kom med fötterna först. Klas vägde 4,2 kg.

Kerstin var långsam att komma, i stället för de första dagarna i maj kom hon den 29 maj och vägde 4,25 kg.

Pehr var den enda punktliga. Den 4 augusti hade jag dagt och den 4 augusti blev det. Pehr föddes hemma i villan med hjälp av syster Sigrid, barnmorskan. Han vägde 3500 gram.

Jag har till varje barn gjort ett album med text och berättat om deras första år. Därför tänker jag här inte uppehålla mig vid detta.

Familjeliv och engagerar mig i föreningslivet

Jag hade nu fullt upp och behövde inte känna mig sysslolös. Förutom hem och familj blev jag engagerad en hel del socialt. Redan 1935 hade jag blivit medlem i styrelsen för De Blindas Vänner i Hallands län. Jag hade startat en unglottaavdelning som jag fick överge när barnen kom. Så småningom blev jag invald till förbundslottachef för Halland och var kvar som ordförande till 1969.

Jag hade alltid varit intresserad av bilkörning och kom att arbeta som sekreterare i Halmstads Kvinnliga Bilkår från 1947 till 1952. I bilkåren fick jag många goda vänner som jag fortfarande har kvar idag: Ingrid Meijer, Birgit Nielsen, Margareta Gustavsson, Vivi Hübinette och Maj Sonnevi. Nils var själv aktivt verksam i samhället. Han var aktiv i Moderaterna – Högern – och kom så småningom in i Stadsfullmäktige och han tog gärna på sig arbete med barnen när jag var borta. Jag kom med i skolstyrelsen redan på 50-talet och var med långt in på 70-talet.

1954 var jag med och bildade Halmstads Husmodersförening och blev dessa första ordförande. Sedan bildade jag Hallands Husmodersförbund. Kerstin Lindskog i Varberg blev första ordförande men jag efterträdde henne efter tio år. Under 50-talet bildade vi både Inner Wheel och Zonta och jag blev med från början i båda och har fungerat som vice ordförande, sekreterare, kassör och ordförande i Zonta och som vice ordförande och ordförande i Inner Wheel.

Dödsfall och nya familjemedlemmar

Min svärfar, farbror Edvard, avled efter en hjärtattack strax före jul 1949. Nils fick då överta firma Löfgren & Jönsson. Året efter påbörjades den nya fastigheten på Stationsgatan, där ändamålsenliga lagerlokaler fanns på nedre botten och kontorslokaler och två familjebostäder för anställda i övriga utrymmen.

Tora Löfgren blev sjuk i januari 1952 och avled i cancer samma år.

Året efter dog min pappa. Han hade dåligt hjärta och sommaren 1953 var han engagerad som förlikningsman vid några svåra konflikter. Han kom ner till Tylösand och hann inspektera vår nya lilla sommarhus som vi byggt på föräldrarnas tomt. Han gick ner till stranden för att ta ett morgondopp, fick en hjärtinfarkt och när hjälp hann fram var han redan död. På tre år hade tre av den äldre generationen gått bort och detta medförde mycket arbete och sorg.

Det var också roliga år. Barnen växte, vi hade konfirmation hos Barbro och Bertil Nordhall i Kulltorp, student- och realskoleexamen, danser och skratt.

Så kom 60-talet med förlovningar, lysningar och bröllop. Först Gunnar som förde in Christina i familjen och sedan Klas som hållit ihop med Marie-Louise i några år och så kom de första barnbarnen, Elisabeth och Maria. Christina hade en flicka innan hon gifte sig med Gunnar, Lena, och vi har alltid varit goda vänner och kom kom att bli ett lika älskat barnbarn som alla andra som skulle bli tolv stycken.

Egna och andras barn

Jag har haft hand om många barn förutom mina egna. 1955 var Klaus Willeke (Ilses äldsta) här och senare kom alla syskonen och hälsade på. Karin Willeke var hos oss en hel vinter och Christel Elisabeth Groths dotter) vintern 1965. Johnny Slifko, en American Field-stipendiat, hade vi hos oss ett år och han blev älskad av oss alla. Han var även omtyckt i skolan och blev bland annat elevrådets ordförande. Jag har hälsat på Johnny i Amerika flera gånger, första gången under Nils och min resa 1969, då Nils som blivande Rotaryguvernör deltog i Rotarys internationella årsmöte som hölls på Hawaii. Den resan, den sista med Nils, började med besök hos Johnny föräldrar i La Plata. Vi gjorde härliga utfärder med dem i omgivningarna och besökte också Washingon, med alla dess sevärdheter. På vägen mot Lake Placid besökte vi familjen Shannon i Butler. B onnie Shannong var också ett av ”våra” barn och hade tillbringat en sommar i Tylösand. Efter en vecka i Lake Placid, där de blivande guvernörerna trimmades, flög vi till Hawaii. En vecka varade årsmötet där. Det var en sagolik upplevelse. Efter flyg till San Francisco och över Los Angelse till Las Vegas kom det fruktansvärda slutet. Jag är tacksam för den fina, roliga tid vi fick tillsammans. Det mildrade det hårda slag att bli ensam och att vid 54 års ålder starta att själv ta han om sin stora familj. När jag tänker tillbaka på de 33 år vi fick tillsammans är det med glädje över allt underbart vi fick uppleva. Att få se en familj växa upp, barnen utvecklas, studera, skaffa sig en livskamrat och så växer familjen hela tiden. När Nils gick bort fanns Lena, Elisabeth, Anders, Maria, Johan och Cecilia (senare kom även Gustav), och på 70-talet gifte sig Pehr med yasmin och Kerstin med George och så kom Nils och Geroge i England och Jim i Stockholm. Pehr tog en omgång till och vi fick ännu en Kerstin i familjen och två söta små flickor, Linnea och Malin. En stor sorg drabbade familjen sommaren 1984, då vår käre Gunnar gick bort och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Jobb som invandrarlärare

Här vill jag avsluta min berättelse med att säga att tack vare att jag engagerat mig i undervisning för invandrare till att börja med i Oskarström efter initiativ av Disa Persson fick jag i uppdrag att organisera undervisning för invandrarbarn i skolorna. De år jag fick hålla på att undervisa är år som jag tänker tillbaka på med stor glädje och tillfredsställelse. Det gav mitt liv ett innehåll och jag tror att jag var till stor nytta för alla dessa barn.

Flytt in till Halmstad

Jag började fundera på att försöka få en bostad i Halmstad. Mina två goda vänner i Tylösand, Elisabeth Fidler och Greta Ahlberg, hade dött och Maj Sonnevi ville inte bo kvar i Frösakull efter det att hennes man dött. Av en händelse fick jag se en notis om att Erik Kristiansen fått byggnadslov för ett bygge på Kyrkogatan. Jag pratade med Erik och han lovade mig en lägenhet när huset var färdigt. Han var generös och jag skulle få välja bostad. Huset blev färdigt i september 1988 och den 2 oktober flyttade jag och hade valt en tvårummare i vindsvåningen. Jag möblerade med mina vackraste möbler och vackra tavlor. En härlig lägenhet med stort förrådsutrymme och tvättstuga på samma plan som lägenheter.

Så började då mitt liv i staden. Det blev nära till mina vänner; jag spelade alfapet då och då med Ingrid Meijer, som bodde på Klammerdammsgatan. Bridge blev det var fjortonde dag med 12-damklubben och ibland lördagsbridge med Maj, Vivi, Margareta och Edith. Lyrikcirkeln i Husmodersföreningen hade jag mycket roligt arbete med och Engelska cirkeln i IW fortsatte.

Tyvärr var mitt ben inte bra så läkarna föresllog att sätta in en ny protes. Den 5 juni 18989 opererades jag och det gick illa, så det blev fler operationer, infektion och svårläkt. Det dröjde till fram i september innan jag kom hem. Det blev hädanefter att gå med två kryckor. Men trots detta har jag fortsatt mina aktiviteter och mina barn och vänner har haft tålamod.

Jag tänker även på alla de resor vi gjorde, Nils och jag. I nästa kapitel kommer jag att berätta om dem i korthet. Dessa kan läsas här: Karins och Nils resor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s