Skriven av Aina Kjellman (not. barnbarn till Johan Kjellman)
Om Kjellmansgården eller Selmas halla eller Halla, som den mera allmänt kallas Wästra Knoll.
När man står vid Glava kyrka och ser hela slätten framför sig upptäcker man på dess mitt en gråbrun stuga, illa skött och underhållen. ”Det är Kjellmansgården” sa kyrkvaktmästaren, ”dfen har brukspatron Kjellman byggt och han har bott där, men nu har den ingen ägare”. Det klack till i mig. Dels skämdes jag för den såg ful och förfallen ut och dels undrade jag varför den inte hade någon ägare. Kyrkvaktmästaren kunde inte upplysa mig om det senare.
Men jag kom att bo hos en fru Enerot. Hon berättade även om den herrelösa gården och vi beslöto gå dit. Huset var ju förfallen men stort tilltaget, 5 rum och kök nere (stora salar) och rum ovanpå men dit fick vi inte gå. Det var byggt av liggande timmer, panelat med liggande ribbor och brunbetsat. Taket var av skiffer (det hade glasbruket lagt på). Vi gingo genom verandan och en stor hall, knackade på hos glasblåsare Augustsson som kommo in i hans kök, där vi satt i fläskos och damm. han berättade villigt vad han visst om ”Selmas halla”.
Augustsson har ordet:
”Patron Kjellman köpte jorden med skogen av Backman på Backera, Wästra Knoll. (Öppen jord numer 3½ ht, skogen har bruket tagit under årens lopp). Han byggde detta hus samt ett litet lusthus, vars tak utgjordes av olikfärgade glas och kallades för ”Roligheta”. ””Roligheta” har bygdens ungdom för länge sedan dansat ner. Kejllman bodde aldrig här men hans dotter Selma, som var gift med glasblåsare Kraft från Eda, fick gården av sin far. Men de bodde heller aldrig här utan utflyttade till Amerika. Som god man för dem tillsattes Anders Karlsson, Wästra Knoll. Gården var sedan utarrenderad till skilda personer. Så kom frågan om ålderdomshem på tal och Glava socken köpte då gården av gode mannen för att där ha sitt ålderdomshem. Men socknen ångrade sig och sålde gården till glasbruket för 2 500:-. Krafts i Amerika gjorde sig påminda flera ggr men fick ingenting. De hade ju inga papper. Och det märkvärdiga är att det finns inga papper på någonting. Inte att Kraft hade fått gården, inte att den hade varit bortarrenderad eller såld flera ggr. Gode mannens sonson sitter nu på hans gård och vet inte. Här har jag bott i 27 år, föder 3 kor och smådjur, betalar inget arrende, ty vem ska jag betala det till, har inom 3 år rättighet att enligt ensittarlagen inköpa stället, men vem ska jag köpa det av? Krafts äger den inte, socknen äger den inte, bruket äger den inte, vem äger den? Här har lantmäteriet och jägmästare snokat och letat men intet hittat.” Så långt Augustsson.
Om gården är avsöndrad från Backera, Wästra Knoo så ska det väl stå något om det i den gårdens papper. De förvaras troligen i Arkivet i Karlstad. Det är väl konstig tom farfar, gammal affärsman, köper en gård utan avsöndrings- och fastebrev samt andra viktiga papper.
På tal om farfars affärer berättade faster Anna 1925 att bruket kom 1867 på obestånde (även bestrykt av gubben Fisk nu), att farfar förlorade sina aktier då samt ”frånlurades” en byggnadstomt, där han tänkt bygga sig ett hem på gamla dar. Nu tror jag att byggnadstomten var Kjellmansgården och att det var Krafts som lurat den från farfar. Faster Anna ville aldrig gärna tala om sina syskon, jo Frans förstås.
På bruket träffade jag genast gubben Fisk (jag kom just när alla skulle hämta mjölk så det blev folksamling kring min bil). Han hade blivit efterskickad när ”en fru” var här häromåret sa han. Så kom Creutzer vars far hvarit gift med farmors syster. Och Creutzar finns det i legio på glasbruket. De här gubbarna berättade att alla arbetarna och brukspatron Kjellman alltid varit goda vänner, att de alla varit som en enda stor familj utan avundsjuka och gräl. ”Det var på den tia dä, sa Creutzer, annat ä dä nu, bruket håller på att gå kull, men arbetarna har inte ett dugg att säga till om”. Viskande, ”Dispen ä som själva faen”.
Augustsson på Kjellmansgården sa ”Akta sej fröken för denne dispen, han ä inte människa”. Gubbarna talade om Frans, Axel, Casper och lilla Anna som om det varit deras barn. Frans hade de väl reda på och Casper också ty han hade ju varit hyttmästare på Öhrs glasbruk i Norge och Fisk hade arbetat under honom. Om Axel berättade jag vad jag visste och om faster Anna också. ”Tänk att lilla Anna är död” sa Fisk. Men om Wiktor visste ingen något.
Angående Kjellmansgården sa de att den var Krafts. ”Men det finns ju inga papper på den saken” sa jag. ”Nä, sa gubbarna, ryckte på axlarna och logo”. ”Varför gör då inte Kraft sina rättigheter gällande och varför skulle han ensam få en gård av patron?” undrade jag. ”Kraft har försökt men han har inga papper och han fick fälle gård’n för att han skulle fö gubben på gamla dar. Det gjorde han ju också.” ”Men varken han eller patron bodde ju där enligt Augustsson” sa jag. ”Visst bodde patron där, han hadekvarn och spiksmedja men det gick dåligt. Krafts bodde där också” sa gubbarna. ”Kjellman ar arkitekt mer än affärsman, han kunde rita och skriva han” sa Creutzer. ”Har Fisk några foto från den tiden?” sa jag. ”Joo då, brukspatron Kjellmans foto fick han i samband med någon medaljutdelning”. Gubben iväg men kom igen utan att hitta det (Senare har jag skrivit till Carl Creutzer såsom varande äldste man på bruket, men han vet så litet och hänvisar till sin syster fru Zelma Lundberg, Mörbybägen 9, Nynäshamn. Henne har jag ännu ej tillskrivit. Kanske Kerstin kan söka opp henne.
Så kom då den ”Fruktansvärde” i sällskap med sin förtjusande hund. Men enligt kontorsherrarna fick han inte störas förrän posten var genomgången. Och jag stod på nålar; jag skulle parera bussen i Glava kyrkby kl 11 för att ½!” kunna fara från Arvika – Kristinehamn. Äntligen fick jag då företräde och han var alldeles förtjusande. Wisade mej gubbarna i sessionssalen och frågade om jag ville se bruket. ”Tack” sa jag, men jag hinner inte, ska med 11-bussen från kyrkbyn”. ”Brukets bil står till Fröken Kjellmans förfogande” sa han. Då ville jag förstås gärna se bruket. Sen kom det ingenjörer och andra herrar i långa banor som föreställdes. Överingeniör Wikholm blev min ciceron. Och så började den långa vandringen, trappa opp och trappa ner, från kvartskvarnen till sågverk och kraftstation. Svennen dröp och det var omöjligt att hålla ihop allt va han sa, men med var ja. Vi såg måna anläggningar, som var från farfars tid, men det mesta var ju nytt.i Coprps de logiet var jag inte inbjuden. När allt var genomgånget hade vi 20 min på oss till Arvika. Det var 57 km men den livreklädde chauffören körde så vi hann några min innan tåget skulle gå. Trots vägarbete, avstängda vägar och tvärbranta backar. Det är förtjusande vackert i Glava och vägen dit är bedårande. Både kyrkbyn och bruket (56 km emellan) ligga enastående vackert. om jag bara haft mera tid på mig! Men lever jag nästa sommar far jag dit igen; ingeniören sa att det skulle inrättas ett pensionat vid bruket. Jag fick ett par vackra lampetter i spegelglas med ram i konstsmide ritad av Christina Eriksson samt boken som minne av besöket.
Cicis släktforskningssida 